7 oktober, 2022
Nobels fredspris 2022
Nobels fredspris 2022 delas mellan den ukrainska människorättsorganisationen Center for Civil Liberties, den belarusiska aktivisten och grundaren av organisationen Vjasna Ales Bjaljatski, och den ryska Memorial-rörelsen.
Beslutet från den norska Nobelkommittén kan inte tolkas som något annat än en tydlig markering mot hela den kurs som regimen i Moskva har slagit in på de senaste åren och de kraftiga konsekvenser som detta har haft för hela Östeuropa. Pristagarna arbetar med konsekvenserna av denna politik i Ukraina och Ryssland och indirekt, genom stödet till landets diktator, i Belarus. Det rör sig om dödade civila, misstänka krigsbrott, gigantiska flyktingströmmar, en växande humanitär katastrof för de som står utan läkemedel och sjukvård, som saknar tak över huvudet eller tillgång till mat och livsmedel. Men det rör sig också om det stora antalet politiska fångar i Belarus och Ryssland, om repressionen mot civilsamhälle, medier och den i princip icke-existerande mötes- och yttrandefriheten i dessa länder.
Pristagarna är sinsemellan mycket olika. Center for Civil Liberties är en människorättsorganisation i Kyiv som grundades 2007 och som har varit mycket engagerade i att kartlägga konsekvenserna för civila av de brott som begås av ryska, eller ryskunderstödda, styrkor sedan kriget inleddes i Ukraina 2014. Det handlar bland annat om omfattande deportationer och försvinnanden av ukrainska medborgare. De fortsätter även att granska det egna landets myndigheter, vilket är särskilt modigt och viktigt under ett pågående krig.
Vjasna kan ses som en symbol för motståndet mot regimen i Belarus. Den grundades 1996 av pristagaren Ales Bjaljatski som är av landets mest kända människorättsaktivister. Organisationen ger stöd till politiska fångar i Belarus och deras närstående. Den informerar även omvärlden om antalet fångar och behandlingen av dem, och utgör en av de mest pålitliga och viktiga källorna för den som vill förstå den politiska repressionen i landet.
Memorial kan beskrivas som själva symbolen för Rysslands civilsamhälle, anständighet och historiska minne. Den växte fram ur perestrojkan och den tidiga sovjetiska demokratirörelsen och viljan att göra upp med Sovjetunionens förbrytelser. Rörelsen utvecklades sedan till två olika organisationer. Den ena – Internationella Memorial – fortsatte att bedriva det historiskt grundade arbetet, medan systerorganisationen Människorättscentret Memorial arbetade med brott mot mänskliga rättigheter i dagens Ryssland. Människorättscentret lades ner efter ett domstolsbeslut den 29:e december 2021 och Internationella Memorial stängdes efter ett beslut i Rysslands högsta domstol den 5:e april 2022. Det är däremot inte lika känt att det avgörande arbetet i Memorial alltid har bedrivits lokalt och att dessa lokalavdelningar inte är nedstängda. De är kontrollerade och utsätts från stort tryck från lokala myndigheter, men de finns kvar. Detta är ett pris framför allt till dem.
Fördjupning om Memorial
Memorial kan beskrivas som själva symbolen för Rysslands civilsamhälle, anständighet och historiska minne. Den växte fram ur perestrojkan och den tidiga sovjetiska demokratirörelsen och ville göra upp med Sovjetunionens förbrytelser för att bygga den nya verkligheten på sanning och respekt för människors värde. Så fort det bara blev möjligt började lokala initiativ över hela det forna Sovjetunionen att kartlägga massavrättningar, deportationer och läger. Memorial fångade upp detta, rörelsen växte fram ur det och arbetade med att ge offren upprättelse, publicera och kritiskt granska fakta och sprida kunskapen om det som hänt. I förlängningen fortsatte man att strida för ett öppet samhälle och en respekt för människan.
Memorial utvecklades sedan till två olika organisationer. Den ena – Internationella Memorial – fortsatte att bedriva det historiskt grundade arbetet, medan systerorganisationen Människorättscentret Memorial arbetade med brott mot mänskliga rättigheter i dagens Ryssland. Människorättscentret lades ner efter ett domstolsbeslut den 29:e december 2021 och Internationella Memorial stängdes efter ett beslut i Rysslands högsta domstol den 5:e april 2022. Likvideringen av Memorials två landsomfattande paraplyorganisationer kan beskrivas som det symboliska slutet på perestrojkan och den demokratirörelse som föddes under den. Stängningen av Memorial och den fullskaliga invasionen av Ukraina 24:e februari 2022 öppnar ett nytt kapitel i Rysslands historia och betraktas av många som inledningen på ett mer totalitärt styre i landet.
Det är däremot inte lika känt att det avgörande arbetet i Memorial alltid har bedrivits lokalt och att dessa lokalavdelningar inte är nedstängda. De är kontrollerade och utsätts från stort tryck från lokala myndigheter, men de finns kvar och deras arkiv finns kvar. I vissa fall har repressionen mot de lokala aktivisterna varit drakonisk. Mest känd är historikern och aktivisten Jurij Dmitrijev i Karelen, som sitter fängslad efter anklagelser som ryska människorättsförsvarare anser vara fullständigt fabricerade. Rysslands högsta domstol har dömt honom till 15 års fängelse, vilket i hans ålder i praktiken innebär livstid. Hans egentliga brott är att dokumentera sovjetiska massgravar och det faktum att han vägrade att porta ukrainska företrädare från den officiella minneshållningen varje år. I de karelska massgravar som han har ägnat sitt liv åt att kartlägga ligger nämligen flera hundra kända ukrainska författare och kulturpersonligheter och företrädare för den ukrainska samhällseliten som sovjetiska myndigheter lät avrätta 1937–1938. Hans fall är särskilt viktigt och upprörande, men långt ifrån isolerat. Över hela Ryssland manipuleras historien av lokala och federala myndigheter. Föremål och platser får ny betydelse, korten blandas bort.
En annan sådan plats är det bevarade lägret Perm 36 vid foten av Uralbergen, ett skakande bevis på de förhållanden under vilka politiska fångar kunde hållas så sent som 1987. Tack vare Memorials lokala samarbetspartners blev området museum på 1990-talet. För tio år sedan hördes allt högljuddare kritik mot museet. Det ansågs opatriotiskt, antiryskt. Några månader efter Rysslands annektering av Krim förlorade det lokala Memorial kontrollen över platsen som stängdes. Nu har det öppnats igen i statlig regi och utställningen har manipulerats. Plötsligt antyddes det att fångarna hade fodrade rockar. Nya skyltar antydde att fångarna hade haft tillgång till ett bibliotek. ”Detta är ett försök att ursäkta ett system som placerade några av sina främsta forskare i läger som detta, ge känslan av att lägret hade varit ett slags sanatorium för fortbildning och reflektion och inte ett övergrepp mot landets vetenskap. Papper som kunde användas för brev och anteckningar var lägrets mest förbjudna och kontrollerade tillgång! Ingen hade någonsin fått en bok.”, menade en av de historiker som en gång grundat museet.
Endast Memorial med sin trovärdighet och styrka har kunnat påvisa, stå emot och protestera mot den här sortens förvrängningar. Utan dem står de lokala initiativen ensamma på den historiska frontlinjen mot en stat som vill se glömska som regel, som vill lyfta fram en polerad fasad av den sovjetiska historien i form av repriser av gamla komedier och utställningar om segern i andra världskriget.
När diskussionen om Sovjetunionens brott en gång tas upp igen i ett framtida Ryssland finns det en aspekt av Memorials arbete som vissa kritiker hoppas kommer att kunna korrigeras. När Memorial bildades fanns det en tyst överenskommelse med myndigheterna om att det gick att tala om offren, men inte peka ut förövarna. Det är i dag stor skillnad på hur sovjetiska avrättningsplatser ramas in i Ryssland och i andra länder som Litauen, där förövarna alltid är tydligt utpekade. Vem fattade besluten? Vem utförde avrättningarna? Dessa frågor har ofta förblivit obesvarade eller förpassade till marginalen i Ryssland och det finns anledning att se denna brist på utpekande av ansvar som ett tragiskt arv som den nya ryska staten tog över.
Memorial har sedan 90-talet även verkat i andra länder än Ryssland och i dag utgör vissa av dessa avdelningar ett europeiskt ben av rörelsen. Liksom många andra delar av det ryska civilsamhället verkar organisationen i dag både inom landet och i den exil som många aktivister har tvingats till.
Att en ukrainsk organisation delar på priset tillsammans med en rysk och en belarusisk under ett pågående krig har redan väckt en hel del kritik i Ukraina. Priset kan uppfattas som att Nobelkommittén försöker föregripa en dialog och en försoning som inte är möjlig förrän kriget är över och de ansvariga ställs till svars. Även företrädare för Memorial i Moskva som SCEEUS har varit i kontakt ställer sig frågande till varför Ukraina inte har kunnat stå på egna ben i detta fall. De poängterar att de är stolta och glada, men betonar att den huvudsakliga uppmärksamheten bör riktas mot Center for Civil Liberties.
Texten är skriven av Stefan Ingvarsson.
